Varför jag bor ensam vid 17.

Det jobbiga är ju att jag måste hålla ordentlig koll på ekonomin, att jag måste boka tvättid (sen orka tvätta också) och att jag måste planera måltider. Jag måste hålla koll på när det behövs toalettpapper och diskmedel. Men för att vara ärlig, så är det rätt skönt att kunna ha koll på allt det här själv. Jag har liks lite kontrollbehov.

Men hur har jag egen lägenhet? Ja det är ju the perks of havin English grandparents. Nej men mina föräldrar var rätt unga när jag kom (jag var seriöst helt planerad tho) och då kände väl mina farföräldrar att de ville vara med ganska mycket, vilket har varit både positivt och negativt… Men de bor i England och hade en liten liten etta som stod helt tom 50 av 52 veckor om året. Och det är förklaringen. Sen så har jag som sagt lite kontrollbehov så det blir lite kaos att bo trångt med tre väldigt emotional beings. Så förklaringen till varför är väl dels för att det går, men främst för att jag mår bäst av att ha mitt eget utrymme.

Answers tu ur questions;

Nej jag hinner inte riktigt bli ensam, men om jag blir det så kan jag bara be någon sova över, use a phone eller åka hem till min kära mamma.

Nej aj dunt pay rent, för mina farföräldrar äger lägenheten och annars skulle den ändå bara stå tom.

Angående psykisk ohälsa så mår jag, som sagt, bäst av att bo själv eftersom jag inte behöver oroa mig för hur andra mår 24/7, vilket blir ett problem. Och om mitt mående blir så kritiskt att jag behöver tröstas så åker jag hem till mamma så hon kan pyssla om mig.

Att hålla koll på ekonomin är jättesvårt och nej jag har almost aldrig råd att köpa annat än mat och typ tvättmedel.

Jag har inte jättemycket space så jag har till exempel ingen ugn eller diskmaskin och frysen är en liten låda i kylskåpet. Men det är ju sånt som inte spelar roll.

Men helt ärligt så funkar det för att jag är och har varit rätt responsible, dessutom så har jag väldigt fina föräldrar som litar på mig. <33

Jag vet att Pride är kul men den är vår.

Ja, det var inte alls länge sen jag kom ut som ”bi”, I don’t like labels it’s not important, men detta gör inte den här frågan mindre viktig.

Pride är inte en rolig fest som hela staden ska ta del av, det är något för att hylla alla som tagit skiten för att de inte är som normen. Det är för alla de som dött pga sin sexuella läggning eller könsidentitet, för de som kämpat mot diskriminering, för de som tagit striden och gått emot alla patriarkala straighta cis- personer (främst män) som sagt till dem vad de ska göra. Pride är inte till för alla som vill. Nej, inte ens om du har jättemånga vänner med annan läggning än straight. I’m sorry, gå hem, titta på Netflix och gråt, Idc. Låt alla de som, alla andra gånger måste kämpa eller ta kritik, få ha den här tiden, den här tiden att bara vara glada över att de är sig själva. Alltså att det här ens är en diskussion…

Och till alla företag som drar in pengar på att folk tycker regnbågar är fina… DOn’T EvEn GET me StArtEd.

ETT test för att se om just DU kan gå på pride!!!

  • Identifierar DU som straight cis-person?

Isåfall nej. NEJ du ska tyvärr inte vistas på pride!!!!!&kr))/@-”-kr/)!!!;/&!!!

Varför jag bestämt mig för att vara jobbig.

Okej. Vi, jordens befolkning, har inte gjort ett så väldigt bra jobb med att bevara vår kära planet. Vi har inte heller gjort ett bra jobb med att se till att folk på vår planet faktiskt har det bra. Det är krig, det är för varmt, män har för mycket makt, vita trycker ner alla andra, heterosexuella trycker ner hbtqi+ personer och ärligt talat så är allt kaos.

Jag vet att det är mycket roligare att vända bort blicken och skita i allt istället, men jag väljer nu att vara jobbig. Det är något jag brukade vara mer innan, när livet var liiite lättare. Nu känns det falskt, det känns fel att inte prata om de här sakerna. Folk har det jobbigt, och som någon som är relativt privilegierad så känner jag en skyldighet att prata om dessa problem. Perfekta liv har inte alla, inte för att jag har everything figured out, men jag väljer nu att försöka vara bättre.

Mamma <3

Min fina, snälla, kära mamma. Jag älskar dig otroligt. Jag vet inte om det finns en annan dotter som älskar sin mamma så mycket som jag älskar dig. Tack för att du är du och för allt du gör, har gjort. Du gör hela min tillvaro lättare. Och det låter överdrivet men det är det inte, jag skulle inte kunna leva utan dig. Min bästa vän och min soulmate, glad mors dag. <33

Jag vet inte helt enkelt.

Okej så här är det. Jag mår dåligt ibland. Ibland rätt ofta, ibland rätt sällan och ibland hela tiden. OM jag visste varför jag mår dåligt skulle jag berätta det. Okej jag vet inte riktigt om jag skulle det. Men grejen är att det finns saker jag inte förstår och sen så finns det saker som är så personligt att det är jobbigt att ens försöka förstå det själv. Därför är den här bloggtypethingen SÅ KOnsTig, eftersom hela grejen är att skriva om personliga grejer.

JaG Vet InTE.

Jag vet ganska lite egentligen. Men det finns liksom saker som bara min mamma vet och nu ska jag gå runt och skrika det till the world wide webb? Jag vet inte, jag vet inte. Jag. Vet. INTE.

Jag ska försöka ta reda på lite mer.

Nationella prov a.k.a ”Stressa tonåringar så mycket det går and let’s see who cracks”

Är det vanligt att gråta på provrasterna? Retorisk fråga. Jag vet dock att jag inte var den enda som låste in mig på skoltoaletten för att proven får oss att ifrågasätta om vi ens förtjänar att vara glada. Jag mådde så sjukt dålig, och inte för att jag trodde att jag var ointelligent, för det vet jag att jag inte är. Men för att jag vet att jag kan göra bättre. Även om jag faktiskt inte bryr mig om vilken bokstav som skrivs på något papper, så vet jag att om jag försökte så skulle jag ha gjort det bättre. Och känslan av att göra dåligt ifrån sig när jag VET att jag kan bättre är ju det jobbigaste i världen när en går i skolan, som instabil tonåring.

Dessutom hjälpte det fan inte att folk pratade om det precis utanför. Vi lever i ett så konstigt och konkurrerande samhälle att folk måste prata om det för att de vill veta var på intelligensskalan de ligger. Och don’t get me wrong, jag har gjort detsamma. Men det är därför jag ber dig som kanske aldrig tänkt på det förut att tänka på det nästa gång. Fråga inte ”vad fick du på sista frågan?” eller ”vilket betyg fick du?”. Om det är så viktigt att prata om det gå och diskutera det med föräldrarna eller en miniräknare. Och betyder det fortfarande så mycket för dig att prata om det så fråga om personen faktiskt VILL prata om det. Alla är intresserade av ditt betyg, tbh så är förmodligen inte så många intresserade av ditt betyg. Du pressar bara din ångest på folk. Och jag tror att de flesta av oss tonåringar har nog med ångest utanför plugget. #Don’tStressAFellowStresser

JAaaa — NeEeej

Okej har varit hypad HELa dagen idag för vi hade teaterföreställning, det gick asbra btw tack för att du frågadeeee. Men iallafall så har jag märkt att när jag är jätteuppspelt så brukar det sluta med att allt blir kaos. OCh ja jag har nu tappat bort mitt FREAKING busskort och Friskiskort OCH bankomatkort OCH mammas extra bankomatkort. Men alltså vet jag inte riktigt vad det är med mig det blir bara suddigt i min hjärna. Får ni (Elin och Fanny som läser detta) typ brain problems ibland? För det känns liksom som om mina memories förstörs helt och det känns inte som något av det som faktiskt hände idag hände på riktigt. Det brukar bli extra mycket så när jag har en teaterföreställning, det är en sorts reverse stage fright och jag blir så energiesed att min hjärna inte kan kompensera för det som händer i verkligheten. BAra JAg SOM Får DetTa? Iallafall så är jag (även om jag tappade alla mina VIKTIGA KORT) glad, något som jag tycker om att vara, men det är lite svårt ibland.